Pust

Ja, då va det konstaterat vad som är problemet. Jag.
Visst vet jag om att jag är rätt hetsig och att mitt humör pendlar, och jag mår inte direkt bra av det jag heller. Men det är aldrig någon som kommit mig så nära inpå livet som har sagt att det är ett problem. Ingen annan som har konstaterat det. Kanske pga att jag aldrig släppt någon så nära, och att mina föräldrar har tagit mig för den jag är (de har ju inte direkt behövt leva så nära inpå mig de senaste 5 åren)

Nä, Per har tvingat mig inse så himla många grejer (vilket är väldigt bra) men tillslut blir man rätt trött. Särskilt när ens humör redan är på bristningsgränsen pga att man är trött. Och så blir de ännu mera grejer.

Å just nu har jag mina syskonbarn springandes omkring så jag har som inte utrymme till att få vara riktigt upprörd. Blir till att leta lägenhet till veckan....

Är jag för ärlig helt plötsligt?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0